FanFiction :)
Brinnande hjärta
"Det var en brännande smärta, som om mitt blod stod i lågor. Vad var det som hände med mig? Hur länge hade jag legat och krampat i smärtor? Jag kunde inte komma ihåg någonting, jag visste knappt vad jag själv hette. Allt min kropp var fokuserad på var smärtan. Den var så stark att det kändes som om jag skulle brinna upp vilken sekund som helst. Smärtan steg i huvudet och jag gav ifrån mig ett skrik jag inte kunde hejda. Varför hade jag så himla ont? Det var frustrerande att inte minnas hur den hemska smärtan hade börjat. Faktum var att jag inte kunde komma ihåg någonting. Hur gammal var jag? Vad hette mina föräldrar? Hade jag några över huvud taget? Det enda jag kunde minnas var att jag hette Lucie, eller hette jag verkligen så? En till brännande smärta i huvudet och jag krampade mer än någonsin. Vad var det för något som hände med mig? "Hur länge har hon krampat nu?" hörde jag någon fråga någonstans i bakgrunden. Jag kände igen rösten, men kunde inte koppla vem det var. Jag var i alla fall inte ensam, tänkte jag. Det var någon som vakade över mig. "I en dag ungefär, kramperna borde börja avta snart." svarade en annan röst jag kände igen. Den var lugn och behaglig. Lugnet i rösten hade tyvärr ingen inverkan på mig. Det brände i hela kroppen - det kändes som om jag stod i brand. "Släck den... snälla släck elden - den bränner mig." kved jag mellan kramperna. Någon la en kall hand på min och viskade i mitt öra. "Ta det bara lugnt, jag är här. Elden försvinner snart." Den välbekanta, underbara rösten lugnade mig lite. Jag blev frustrerad att jag inte kunde koppla vem det var som pratade med mig. Jag blundade ännu hårdare när elden inom mig spred sig upp mot mitt bröst. Varför dog jag aldrig? Kan verkligen en människokropp ta emot såhär mycket smärta? Ett till skrik kom upp i min strupe och ut genom munnen innan jag hann hejda det. Hela mitt hjärta stod nu i brand. Det gjorde ondare än någonsin innan. Hjärtat började slå allt långsammare, fortfarande brinnande. Nu dör jag snart, tänkte jag. Men hjärtat fortsatte att slå - väldigt långsamt, men det slog fortfarande. Hur länge hade jag legat här nu? Det var helt tyst runt om mig, det ända som hördes var mina klagande grymtanden av smärtan. Jag försökte öppna ögonen, men det smärtade alldeles för mycket, så jag lät dem vara stängda. Jag skrek till igen när hjärtat nästan gjorde en volt av kraftansträngning i bröstet på mig. Smärtan försvann plötsligt och hjärtat la sig som en kall sten i bröstet. "Hennes hjärta har slutat slå nu." där var den lugna rösten igen. Men hur kunde jag höra honom om mitt hjärta hade slutat slå? Dog man inte om hjärtat stannade? "Det är inte långt kvar nu, kramperna slutade för 14 timmar sedan." Jag hade haft fullt upp med att koncentrera mig på smärtan i mitt brinnande hjärta att jag inte hade märkt att jag hade slutat krampa. Men hade mitt hjärta brunnit i 14 timmar? Och jag var inte död? Jag måste snart ha legat med smärtan i 3 dygn.
Jag hade kommit på att det inte gjorde lika ont om jag höll andan. Men jag blev plötsligt rädd när jag märkte att jag måste ha hållit andan i mer än 20 minuter. Man kan väll inte hålla andan så länge? Jag började hyperventilera, men det gjorde smärtan bara värre, så jag lugnade ner mina andetag så mycket jag kunde. Jag låg länge och försökte kontrollera min andning. Det gjorde inte alls lika ont längre. Hade jag kanske dött nu? Mitt hjärta slog tydligen inte längre, jag kände mig väldigt kall - förutom mitt blod som brann - och jag kunde hålla andan hur länge som helst. Men om jag var död, hur kunde jag då känna smärtan - som visserligen hade avtagit väldigt mycket - i min kropp?
Jag hörde mumlande röster i bakgrunden. Jag kunde inte riktigt höra vad de sa, det enda jag kunde höra var, att det bara var någon timme kvar på mitt lidande. Då var jag kanske inte död trots allt. Jag öppnade försiktigt ögonen, jag såg allting väldigt dimmigt, men jag kunde urskilja 4 gestalter stå nedanför sängen jag låg i. Jag kände igen allihop men kunde inte placera dem. Min blick föll på en av gestalterna. En kille i 18 års åldern. Han var smal, men ändå muskulös. Han hade kolsvart lite lockigt hår och likblek hud. Jag kände igen honom. Om mitt hjärta fortfarande hade slagit hade det tagit ett extra språng. Plötsligt tog smärtan tag i mig igen och jag skrek till - alla de 4 suddiga, bleka gestalterna vände snabbt sina huvuden mot mig. Det gjorde så ont att jag var tvungen att blunda igen. Mitt blod - som för några sekunder sedan hade brunnit - stannade helt plötsligt upp och frös till is. Jag öppnade försiktigt ögonen, smärtan hade försvunnit helt. När jag hade fått upp ögonen - jag såg klart och tydligt - såg jag de 4 otroligt vackra gestalterna och kom ihåg allting. Jag hette Lucie Stone, mina föräldrar hade dött i en bilolycka för något år sedan och jag hade flyttat till en hemsk fosterfamilj. Jag hade träffat den svarthårige Oliver i skolan. Jag hade kommit på hans hemlighet och vi blev kära. Jag hade bestämt mig för att bli som honom. Jag gick stumt fram till en spegel. Min hud var kritvit och jag var otroligt vacker med mitt svallande blonda hår... det enda som störde mig var de glödande röda ögonen. Oliver kom fram till mig och kysste mig på min stenhårda kind med sina lika stenhårda läppar. Jag kollade på Olivers familj - hans pappa, hans mamma och hans två systrar - den ena systern satt i ett hörn av rummet, det var därför jag inte hade sett henne innan. Nu kollade jag inte bara på Olivers familj - utan på min egen familj. Jag var precis som de - jag hade ovanligt blek hud, mitt hjärta slog inte, jag var stenhård och iskall och jag var otroligt vacker. Enda skillnaden var att mina ögon lyste rött, medan deras ögon var lysande gröna - de jagade bara djur-. Den största likheten mellan oss var, törsten - törsten efter blod. Jag var precis som min familj... En vampyr."
Om du har en FanFiction som du vill att jag ska publicera så skicka den till [email protected] :)
Hoppas nån tyckte om den :P den kanske inte är världens bästa ;P
