FanFiction
Twilight- Jaspers perspektiv
Alice hade rätt såklart. Det här hade bara varit en tidsfråga när det hände. När jag kom ut ur klassrummet tillsammans med Emmett och Rosalie kom Alice från motsatta hållet med graciösa steg och slöt upp vid min sida. Jag slappnade genast av och kände mig hel igen- det var som hon var en del av mig och jag saknade henne varje gång hon försvann utom synhåll. Jag kände igen den triumferande blicken hon hade när hon gav mig ett strålande leende. Jag hade längtat efter den blicken. I över en månad hade jag väntat på att få se Alices vision slå in och för varje dag som gick blev hon mer irriterad av Edwards envishet. Jag måste erkänna att jag var lite imponerad av honom. Han hade inte dödat människoflickan och inte sagt ett ord till henne sen dagen då han räddade henne från Tyler Crowleys van. Skulle någon av oss andra kunnat stå ut så länge? Men idag måste han ha gett upp. Vad skulle annars kunna orsaka Alices rättfärdiga min? Men jag sa inget utan lät Alice framföra nyheten.
- Edward kommer inte att sitta med oss idag, sa hon. Han har bestämt sig för att äntligen prata med Bella.
Rosalies tänder slog ihop. Emmett, hennes själsfrände å andra sidan, vibrerade av tyst skratt. Han var oerhört road av Edwards dragning till människan. Jag förstod honom, men roades inte av den. Det var farligt för oss allihop. En vampyr och en människa tillsammans?! Det kunde bara sluta på två sätt- och Alice hade sagt att antingen av dem skulle hända. Om han dödade henne så skulle vi vara i fara... Frågan var om han hellre ville att hon skulle bli en av oss. Ingen av oss skulle ha valt det här livet för oss själva, skulle Edward kunna insistera på att flickan skulle bli vampyr? Kanske vore det bättre om han dödade henne. Jag avfärdade de dystra tankarna, men det var besvärligt att undvika dem i närheten av Rosalie som mer än någon annan avskydde vad som höll på att hända. Det här rörde inte bara vår bror, utan hela familjen... Jag höll tillbaka en grimas. Jag var tveksam till det som höll på att hända idag. Inte så att jag trodde att flickan skulle kunna stå emot Edward. Vi attraherade människor i vår närhet och om han gick in för det så skulle hon inte ha mer chans än en fisk i en örns klor.
Men människorna kände på sig att vi var farliga, trots att de inte visste varför. De undvek oss så gott de kunde. Skulle den här flickan verkligen lägga all sin tid på någon som inte var mänsklig? Om hon någonsin kom tillräckligt nära sanningen så skulle hon lämna honom skrikande. Det här skulle aldrig gå.
Vi gick förbi hans nya bord och lämnade våra segerhälsningar. Lycka till, önskade jag honom tvivelaktigt. Jag kunde känna på de andras humör vad de tänkte till honom. Rosalie var ursinnig på honom och Emmett retades antagligen. Alice var glad och jag visste exakt varför. Hon hade redan blivit vän med Bella i framtiden. Hon längtade efter att framtiden skulle bli nutid så att hon kunde lära känna henne. På något slags sätt saknade hon redan Bella, trots att hon aldrig bytt ett ord med henne.
Jag var tvungen att erkänna att det ändå var skönt att slippa att alla koncentrerade sig mot mig. Det var outhärdligt irriterande att hela ens familj var beredd på att ens självkontroll skulle spricka och att man skulle kasta dig mot den första människa som gick förbi. Hur en av dem kontrollerade ens minsta tanke, minsta fantasi... Att en annan kände till ens beslut så fort man fattade dem och alltid sökte efter en avlägsen dag i framtiden då man misslyckades. Om man ens vred på huvudet så iakttog fyra huvuden en. Det var frustrerande. Nu sökte Alice efter Edwards framtid istället. Det kändes skönt att för en gångs skull ha mitt huvud för mig själv. Men det var svårt att undgå hur alla tankar kretsade runt Edward vid vårt matbord idag. Vi såg hur han talade med Bella Swan. Hon såg arg ut, men när jag kände att hon var mer förvirrad och lite nervös. Min bror log mot henne och lekte med fingrarna på en kapsyl. Jag visste hur gärna Alice ville att de skulle börja umgås nu och hon log för sig själv trots att ingen hade gjort något sedan vi slog oss ner. Hennes drömmar gick i uppfyllelse nu och även om jag inte tyckte om varför så var jag glad för hennes skull. Sedan bytte vi en blick och nu när hon visste vad hon ville veta så reste vi oss utan ett ljud. Emmett och Rosalie gjorde samma sak. Rosalies känslor skulle göra det jobbigt att dela bil med henne och jag var säker på att hon inte skulle vilja tränga sig in i Volvon imorgon bitti med Edward. Vi tog upp våra matbrickor med mat som jag inte ens velat hålla för teaterns skull. Jag såg bara Bellas ryggtavla och bakom henne Edwards ansikte. Han fångade upp våra rörelser i ögonvrån och kastade en blick på Alice. Hade hon frågat honom något? Hon kände av mitt dystra humör och tog min hand. Den mjuka huden på hennes tumme smekte min hand. När vi var utanför matsalen öppnade hon munnen för att prata för första gången sen hon meddelat Edwards lunchplaner. Hon talade med sin ljusa, klingande röst som gick för snabbt för människorna i närheten att uppfatta.
- Nästa gång vi flyttar kan jag nog gå i samma klass som du. Även om jag tycker om både Edward och Bella så har jag ingen lust att sitta och se dem drunkna i varandras ögon hela tiden.
Tydligen skulle Bella bli en del av familjen. Och en lika viktig del i Edwards liv som Alice var i mitt. Jag log mot henne. Vi får väl se, tänkte jag
Om du har en fanfiction/novell relaterad till någon i twilight skicka in den till [email protected] så publicerar jag den :)
